Att jag aldrig lär mig!!!

I går var vi alla ner till Mari & käkade en rejäl familje middag=) Anna,Mari,jag,Martin,Sofie samt Robin & hans tjej Elin...Vi hjälptes åt jag & Mari med att fixa pot.gratäng, filé & beasås *mums fillibabba*
Jag & Mari tog oss varsitt glas vin till maten, men sen övergick M till cola & jag till H2O...som vanligt!! =/
Men det funkar oxå ;) jag började att få så ont i huvudet så det kändes lika bra att gå över på vatten...Åkte hem där strax efter 21..bara att krypa ner under täcket..klarade inte ens av att kolla på CSI Miami =( fast det var riktigt skönt att bara ligga & lyssna på tv ändå..

Vaknade med bara lite ont så jag tänkte att: Hmm, dagen blir nog helt okej ändå..
Vi hade ju bestämt att vi skulle börja med att packa släpvagnen med diverse grejor ifrån förrådet...
Men först var vi & kollade in hur de 4:a J:na kommer att få det ;) WOW!! säger jag bara...förstår att de längtar... Vi längtar ju oxå ;)

Sen när vi kom hem igen så började jag & Martin att fylla släpvagnen...Å jag gjorde det som jag alltid gör fel med!!! Låta min smärta gå ut över min stackars familj!! Utan förvarning så vräker jag ur mig en hel massa skit som jag inte skulle behöva göra om jag bara erkände att -Jag mår skit!&har ont!! Att jag inte klarar av att bära & packa...
Nä ist så beter jag mig som en riktig hemskt grinig bitch...tror att jag är hur stark som helst, bara kånkar & bär i ren ilska!! så vid middan så bryter jag ihop ist...har tappat matlusten för länge sen..tårarna bara rinner, värken bara strålar, från nacken upp ihuvudet...å jag känner mig totalt misslyckad!! Tack Robin för att du dukade av medan Martin tröstade mig..
Varför gör jag så här??? Jag är ju bara dum med mig själv i första hand!!Har jag inte lärt mig nått iaf??

Känner hur min frustration väller fram, i det ögonblicket går det upp för mig att jag kommer att få det fruktansvärt jobbigt med våran flytt...(om jag inte ändrar mitt beteénde)...Jag vill göra så mycket, men inte fan vill kroppen det inte!!!
Min kloka sambo försöker trösta så gott han kan..han sa att våran flytt kommer att gå bra ändå, vi kommer att hinna färdigt i tid ändå...Han vill ju bara väl, det vet jag!...men varför har jag så svårt att erkänna & acceptera att jag inte orkar??inte kan på samma sett som de flesta andra kan?? *stön*

Det jobbigaste är nog ändå att de verkligen behövs så lite förrän jag ska bli så dålig igen =(
Fast å andra sidan..jag har varit utan värken i nästan 9 hela dar!! Jag visste ju att det bara var tillfälligt...att det bara var ett smakprov på hur mitt liv skulle kunna se ut...
Men jag ska nog kolla upp ett annat alternativ innan jag bestämmer mig för en operation..Ska iaf be min läkare om en remiss till att börja med...samt ringa ett telefonsamtal, för att få lite mer kött på benen innan jag bestämmer mig...Återkommer om det ger något!!
Det kan ju aldrig bli sämre iaf..även om jag försöker mig på några nya behandlingsformer !? Känner att jag måste våga testa...Fram till dess måste jag försöka lära mig hantera min smärta så att vi klarar av våran flytt nu...sagt & gjort..Jag måste börja be om hjälp..annars kommer det bara bli att det är Jag som mår dåligt utav att jag försöker vara stark & fixa allt själv...Dax att be om hjälp!! annars känns det som om jag kommer att gå under av all smärta...
Jag ska bli bättre på att verkligen lyssna på vad kroppen talar om för mig...Va fan..vi kommer ju att kunna flytta ändå...

Dagen blir inte bättre än vad jag gör den till!!Hoppas bara att morgondagen blir bättre...